Fler minnen från Gränsta ...

50 år med Gränsta
skrivet av Georg Danlöv (stuga 49)
till 50-års jubiléet år 2002.

1950 blev det aktuellt med ett nytt koloniområde i Västerås enär Sundinska Vreten skulle avvecklas och det blev bestämt att det nya koloniområdet kom att bli Gränsta. Några från Biskopsängen kom då att stå för att ordna med medlemmar som ville vara med och bygga stugor på Gränsta.

De som anmälde sig för att vara med fick då anmäla sig skriftligt och blev tilldelad en lott och betala inträdesavgift till koloniförbundet. Detta gjordes i dåvarande koloniförbunds kontor som låg vid "Bondtorget" där nu Bill & Bobs krog ligger. De nya medlemmarna fick börja odla på lotten som då var vanlig åkermark och fick anlita den som arrenderade marken att harva lotterna mot betalning.

1952 fick vi förslag på två stugtyper som skulle byggas varvid det enhälligt bestämdes att den större stugtypen skulle byggas. Medlemmarna samlades i Biskopsängens lokal för att skriva på lånehandlingar för att banken skulle godkänna lånet och tillverkning av stugorna skulle kunna sättas igång och bli i monteringsfärdigt skick.

Underhandlingar fördes med ett Västeråsföretag och Eksjöhus och de från Biskopsängen som skötte om underhandlingarna kom att fastslå att Eksjöhus skulle leverera husen och Västeråsföretaget fick leverera sop- och toaletthusen.

Ragnar Lundkvist blev den som fick hålla i trådarna och gjorde en stor mall över grunden som kunde flyttas till lotterna där stugorna skulle stå och väga av grunderna.

Där stugorna skulle stå skulle man gräva ett spadtag djup så att avståndet till trossbotten skulle bli 45 cm enligt hälsovårdsnämnden. Detta skulle göras för att inte stugorna skulle få för uppstyltat utseende.

Avvägningen och storleken på grunden klar och efter detta skulle man gräva en meters djupa hål som sedan skulle fyllas med grus och på detta placera O-block till avvägd höjd.

Det började bli kritiskt med transporterna och för kommande stughämtning införskaffades en något äldre men ganska bra Ford V/8 lastbil som Ivar Östlund åtog sig att köra eftersom han var lastbilschaufför på Metallverken och skulle vi ha ett gruslass för plinthålen fick vi följa med bilen till Hökåsen och med skyffel lasta på.

Ragnar Lundkvist och någon annan fick åka till Eksjöhus för att se hur lätt det var att sätta ihop stugorna och det var klart att ta emot den första leveransen. Det bestämdes då att stugorna skulle komma per järnväg och köras fram till Djuphamnen ungefär där Kraftvärmeverket ligger.

Vid hämtningen av stugorna följde några med och lossade vagnarna där det låg en stuga på varje vagn och körde en i taget till den stuglott som skulle ha den. Undertecknad fick den bland de första då jag skulle ut i militärtjänst och kanske inte kunde ta reda på den då jag var borta.

Problemen började med att det endast var tionde stuga som fick en materialförteckning och den som fick en höll detta hemligt och lånade inte ut den, så de som inte hade någon materialförteckning fick hålla på och rota fram och tillbaka i stughögen och gissa sig vad den och den biten skulle vara till.

Andra bekymmer började igen när det kom fram att vi inte hade fått upp sop- och toaletthusen så det var bara att sätta igång att gräva ut för grunden där det skulle vara en armerad platta och få upp husen så fort som möjligt.

Tegel anskaffade som placerade ut på fler ställen. Taktegel var av två- eller enkupigt som antagligen var av 2-drasortering och var både spruckna och vinda och de som var först letade ut de bästa så det blev mycket skrot kvar till slut.

Skorstenens stock skulle muras då det endast var spis och öppen spis för att få värme i huset. Visserligen fanns fotogenelement att både värma och koka på. Men då ritningen på stugan angav skorstenstock för spis, och öppen spis samt inpipa blev det till att mura en skorstenstock. Den murades upp efter det att taket var pappat och klart varefter läkt och tegel lades på.

Det första riktiga grälet uppstod då man skulle fördela toalettholkarna där tre eller fyra skulle kämpa om samma holk, då en gjorde en bräda med stugnummer inbränt och satte upp för att han inte ville skita i samma holk som en viss person. Han ville gardera sig.

Ett liv utan like blev det när betalningen av de olika svinnen skulle ske kollektivt där även de som inte tagit Eksjöhus, eller flyttat stuga från Sundinska Vreten och även andra koloniområden i Västerås. Så det var inte så lätt att tala om att man hade en stuga på Gränsta.Gränsta fick ett ganska dåligt rykte.

Så var det dags för ett kontor för Ragnar Lundkvist och det inköptes en vasshydda och fotogenlampa för att ha tak över huvudet och något att sköta sina kontorsgöromål samt att alla visste var han fanns om någon hade problem.

Vasshyddan placerades på berget väster om den plats nuvarande samlingslokalen står. Ragnar Lundkvist var till yrke murare och hade god kännedom ombyggnation och som försökte hålla ihop detta svåra gytter som uppstod och fick utstå mycket smädelse för all svinn och därav penningknipa.

Vatten och lera fick oss att inse att det måste sättas igång och dika, varför huvudstammarna vägdes av mot kulverten som gick strax väster om genomfartsvägen. Vi hade fått tillstånd av kommunen att gå på kulverten så det sattes igång och dikades överallt från kl 18 tills det var mörkt under någon vecka.

Från huvudstammarna lades ett grenrör till varje tomt och därifrån fick varje stugägare själv dika in och på tomten.

Nästa stora projekt var att Lundkvist fått reda på att busstationen på Munkgatan skulle rivas för att ge plats för stadshuset. Det skulle bli bra till en samlingslokal.

Men nu var det bråttom för grävskopan var nära busstationen. Riva den var inte att tänka på då det var bråttom varför vi skulle dela på den. Delarna pallades upp med hjälp av domkrafter och så mycket att Paul Anderssons trailer gick under.

Frakten gjordes under en natt då vi inte fick frakta under dagtid och inte heller disponera trailern under dagtid. Allt var gott och väl med delarna på plats, på plan utanför nuvarande samlingslokal, och där fick delarna stå till allmän beskådning och förtret då ingen ville sätta igång med byggande av lokal.

Det blev sådant liv om detta att efter mycket om och men så var det någon utanför koloniföreningen som tog hand om delarna och fraktade bort dem, men till vilken är ställt i dunkel.

Nu hade kommunen gjort färdigt stora vägen genom området genom att fylla med sprängsten från Mariaberget, vältat och fyllt med grus, så var det bara att sätta igång med vägarna på torgen som var både leriga och oframkomliga.

Där tog vi och skalade bort ett spadtag av jorden med ca 3 meters bredd och något större som skulle bli torg, som sedan fylldes med fyllning från Metallverkens gård, som Ivar Östlund ordnade eftersom han körde åt Metallverken och i stället för att köra det till tippen körde han vartenda lass till Gränsta.

Han fyllde på vart eftersom vi skyfflade ut. Detta var en förstklassig fyllning som innehöll lite koppar- och mässingsskrot där man kunde göra sig en hacka genom att samla på detta och åka till skrothandlare och få en liten slant.

Efter fyllningen lades det sedan på grus vilket blev perfekta vägar, men om alla torgvägar blev lika bra ordnade vet jag inte då en del bråkade med Ivar Östlund varför han körde dit lass då ingen ville breda ut fyllningen som skulle göras av de som hade tomter vid torget.

Hellsten och Bülow som övertog ledningen av området satte en väldig fart att förbättra ekonomin för kolonin och föreslog att så gott som varje tomt skulle öka sin areal och då skulle de s k torgen minskas så mycket det var möjligt och arealökningen skulle komma tomtägarna till del och fick då större arealkostnad.

Endast en meter bred bit utanför tomtgränsen skulle behållas där varje tomtägare fick göra vad den ville med denna remsa.Tyvärr kom vattenpumpar och några belysningsstolpar att stå mitt på torgen så det blev en del torg som det inte gick att minska arealen på, i annat fall hade det endast blivit vägar kvar som utgått från genomfartsvägen.

Det s k affärstorget kom inte att bli något av eftersom ingen ville etablera någon affärsverksamhet där, däremot kom chark, bröd och drickabilar på vissa dagar till Gränsta, och mjölken var ett annat svårlöst problem men familjen Bülow åtog sig att ordna så att man kunde få färsk mjölk varje dag genom att dagen före beställa hur mycket man ville ha.

Vindarna låg på från väster och en poppelhäck planterades mellan det nuvarande nya och gamla bebyggelsen och mot Barkarövägen planterades oxelträd som skulle ge ett bra skydd.

Efter att den första midsommarfesten hyrt en dansbana av Fullerö som kom att ligga på andra sidan Fullerövägen blev det bestämt att bygga en dansbana och kiosk och stora planen där midsommarstången nu brukar stå planerades av och grässåddes.

Det blev fest varje lördagskväll under hela sommaren då det inte var så populärt att åka till sydligare länder och folk i allmänhet inte hade råd med sådana utsvävningar. Midsommarfesten det året hade vi på planen mellan Linea och Evylen då den nuvarande planen för fester var nysådd.

För att få medlemmarna till ett viss intresse för Gränsta pålystes en tävling om vad området, torg och vägar skulle ha för namn. Segraren i tävlingen blev Gösta Flyckt som hade gett koloniområdet namnet Guldängen, vart andra pris gick till kommer jag inte ihåg, men det tredje gick till undertecknad.

Nu kom ett annat problem upp, det var under snösmältningen då inte täckdikningsrören kunde ta emot smältvattnet och stugorna kom att stå i vattnet.

Det gällde i största utsträckning de stugor som låg öster om genomfartsvägen.

Innan uppstyckningen av tomter fanns det öppna diken som gick i riktning västerut från samlingslokalen räknat till det stora diket som går i nord- sydlig riktning strax utanför det nybyggda området.

Dessa diken blev igenfyllda och vattnet blev därigenom avstängt på grund av genomfartsvägen och ingen ville väl ha en lott med ett dike. Det blev att ordna med Ragn-Sell att komma till Gränsta och pumpa bort på de värsta tomter.

En del tog till salt för att få isproppar att smälta om de hade gjort en stenkista i slutända av sina täckdiken som troligtvis låg i anslutning till stugorna.

De som inte ville vara med om detta någon mer gång lyfte upp stugorna en sten vilket var ganska besvärligt då det fanns en skorstensstock som inte gick att lyfta med.

Om det varit rätt skulle varenda stuga som byggdes det första året blivit avvägt med en sten högre och fått det uppstyltade utseende som akkitekten inte ville ha och sluppit att gräva bort ett spadtag under stugorna för att hålla avståndet mellan mark och stugor.

Årsmötena hölls först i Folkets hus vid Mimergatan och sedan i nya Folkets hus vid Kopparbergsvägen.

En samlingslokal kom upp på programmet igen och 1967 fick vi börja att riva ett barndaghem lika barackerna som Asea byggde för att ta emot italienarna på Nybyggevägen.

Bülow som slutat sin anställning hos Asea tog anställning på en elkonsultfirma, ordnade med ritning på grund och lokal och några år senare var den nya lokalen färdig.

1972 var det slut på att använda fotogenlampor då vi fick ansluta oss för el i stugorna. Det var bara att sätta igång att gräva igen för jordkabel från elskåpen.

Då var det bra att ha stugan nära elskåpet då en del fick gräva ca 7 meter och andra kanske 20-30 meter och man fick betala för jordkabel per meter.

Men vilken skön känsla att bara trycka på en knapp för att få ljus och för att inte tala om att man kunde ordna med ett kylskåp som var det bästa av allt, bevara mjölk och andra varor som var svårt under varma sommardagar.