Föreningen Västerås Koloniträdgårdar
u. p. a.

 
En förening bildades 1918 som skapade förutsättningar för koloniområden i Västerås. 
 
Om någon känner till fler fakta om "Föreningen Västerås Koloniträdgårdar u. p. a." så tas den informationen tacksamt emot. Kontakt

1958 gav man ut en jubileumsskrift för att fira föreningens första 40 år. Du kan läsa inledningen till den skriften här under och inom kort kommer resten att skrivas in.

 klicka för större bild ↓

40 år - Jubileumsskrift 1958

Upptakten

Under första världskriget, då vi här i Sverige kunde leva under fredens välsignelse, fick stora befolkningsgrupper halvsvälta och uppehålla livet med hårt ransonerade födoämnen, däri inräknat även potatis.Som ersättning för potatis tvingades man använda kålrötter och andra rotfrukter.

Under dessa år bildades många koloniföreningar här i landet. I västerås upplät staden och industrierna mark till dem, som önskade odla matnytiga växter. Många var intresserade, men nackdelarna med dessa öppna odlingar visade sig snart, ty så fort det kunde skördas någonting, ombesörjdes oftast detta arbete av obehöriga.

Den dåvarande styrelsen i arbetarekommunen observerade detta missförhållande och tog upp saken till behandling. Detta gav till resultat att ett möte sammankallades för dem som var intresserade och mötet hölls i Folkets Park den 11 juni 1918.

Härvid tillsattes en interimstyrelse, som fick i uppdrag att anskaffa ett lämpligt jordområde och därefter utlysa ett nytt sammanträde. Styrelsens första åtgärd var att ta upp försöksteckning för att utröna hur stort intresset var.

Den andra åtgärden var att underhandla med myndigheterna om möjligheten av att få arrendera ett jordområde avsett till koloniträdgårdar. Till en sådan framställning ställde sig stadens drätselkammare mycket förstående och utsåg inom sig en kommitté för ordnandet av jordfrågan. Kommittén nedlade ett mycket gott arbete och tack vare detta fick frågan snart en lycklig lösning.

Då interimstyrelsen började se sig om efter jord föll deras blickar först och främst på Sundinska Vreten, men den som arrenderade detta område var ej villig att avträda detsamma förrän efter arrendetidens slut. Stadens kommitté hade därför erbjudit föreningen att få arrendera ett jordområde norr om staden som kallades Biskopsängarna.

Detta förslag framställdes på ett möte i Folkets Hus den 13 september 1918 och antogs enhälligt. Samtidigt bildades föreningen, som fick namnet Västerås Koloniträdgårdsförening u. p. a. Nu valdes också en styrelse då interimstyrelsen ansåg sig ha fullgjort sitt uppdrag i och med att dessa spörsmål lösts, på ett för medlemmarna utmärkt sätt.

Biskopsängen


foto: Karina Stenman, Biskopsängen 2010

Biskopsängen tillhörde vid denna tid Domkapitlet och ingick i biskopens löneförmåner och var dessutom av staden utarrenderat till en andra person. För att frigöra området måste staden betala avträde, som medförde att koloniföreningen fick betala högre arrende till staden, så länge arrendetiden för den privata arrendatorn varade.

Arealen var omkring 18 tunnland, vilken nu genom stadens försorg uppdelades i 192 lotter om ca 400 m². De intresserades antal var 255, och således var skillnaden stor mellan tillgång och efterfrågan.

Men, som styrelsen också framhöll i sin första årsberättelse, lusten att äga en kolonilott var stor, så länge det bara gällde att äga den på papperet, men när det var fråga om att bruka den, svalnade intresset betydligt. Under de första åren var sålunda ett tjugotal tomter obrukade. Varje medlem kunde då få rätt att ha både 2 och 3 tomter. Det hände också att tomter måste hyras ut till åkare för sädesodling.

Ekonomin var också synnerligen dålig. Som ett belysande exempel på detta kan nämnas, att styrlesen vädjade till medlemmarna att skänka produkter från sina lotter till föreningen för försäljning, för att på så vis stabilesera ekonomin.
Men nya krafter kom till undan för undan, och till slut fanns en elit som var intresserad av att skapa ett verkligt ordnat koloniområde. Då började ett intensivt nydaningsarbete. De första uppgifterna var att täckdika området samt anlägga vägar.

På grund av Skultunavägens omläggning, som medförde ny uppmätning av området, fick man delvis börja om med vägarbetena. Oändligt med arbete utfördes under dessa år av medlemmarna. Styrelsen fick alltid ligga i selen, antingen med organisatoriska uppgifter, eller kanske ändå oftare med rent manuellt arbete. Från början odlades mestadels köksväxter och blommor. Så småningom planterades träd och buskar av alla slag och redan 1920 byggdes den första stugan, som snart följdes av flera.

Då för tiden skulle ritningarna till alla stugor godkännas av styrelsen. Numera är det ju byggnadsnämnden, som bestämmer den saken. 1924 inhägnades hela området med ett nätstaket, som ännu finns kvar [1958]. För detta ändamål satsade varje medlem 20 kronor, vilken summa återbetalades efter några år, då ekonomin hade blivit något bättre. För att erhålla dricksvatten drevs rörspetsar ned på flera ställen inom området.

Efter något år av arbete och förberedelse blev år 1938 en föreningslokal färdigställd, som utan överdrift kan sägas vara ett mycket gott arbete. Arbetet med denna, såväl som många andra arbeten försiggick i stor utsträckning som obetalt frivilligt arbete. Detta kan tjäna som förebild för många andra koloniområden i landet.


Biskopsängens samlingslokal som den ser ut i modern tid
foto: Karina Stenman, Biskopsängen 2010

Våren 1944 blev dricksvattenfrågan slutligen tillfredsställande ordnad, ty då staden drog en vattenledning över koloniområdet till Hovdestalunds kyrkogård erhöll koloniföreningen
6 stycken vattenposter utefter huvudgången, jämte vattenledning till föreningens paviljong.

Tyvärr finns här och var i landet ett hot mot koloniföreningarnas existens. Så har förhållandet även varit på Biskopsängen. Sedan föreningen hade fått det mesta ordnat, såsom vägar, stängsel, redskapsbodar, toaletter m m har det alltid uppstått osäkerhet om själva besittningen av marken. Stor oro har den förkortade arrendetiden väckt, som f n från våren 1957 är endast 5 år.
Tidigare arrendeperoders längd har varierat mellan 20 och 10 år.

Verkligt mörkt såg det ut för Biskopsängen år 1950, då ASEA ämnade bygga en brgverkstad i Rocklundaåsen. Man planerade nämligen att förlägga infartsvägen i en slinga över Biskopsängen, varvid givetvis hela området hade stympats. Som väl var omintetgjordes denna plan, som vi väl får hoppas — för alltid.

Under senare år har man dock med glädje kunnat konstatera en begynnande förståelse för vår sak från myndigheternas sida. Sålunda kan det med tacksamhet noteras, att de kolonister, som varit tvingade att flytta sina stugor på grund av den projekterade brobyynaden över Svartån, erhållit i skadestånd för flyttkostnader sammanlagt 8 100 kronor av staden.  

fortsättning följer snart... ...då fortsätter historieberättelsen om Lustigkulla området, Sundinska Vreten, Föreningens omorganisation och Gränsta Koloniområde.

 • Återgå till toppen av sidan